Mitt liv som pappa

Vädret var fint med en strålande sol som lyste över himlamålningen. Konstgräset luktade som sig bör, och fåglarna kvittrade vid fotbollsplanens kant. Jag var riktigt laddad inför dagens match och mina förväntningar var höga. Ny tränare, ny andretränare, "nytt lag" och en ny-tändning som klubben verkligen behöver efter förra årets fiasko. Vi var nämligen nära en konkurs, men några av stadens eldsjälar klev in som "Räddare-i-nöden" (kommer ni ihåg denne maskerade hjälte som Tiger i Nalle Puh gestaltade) och räddade klubben. Hallelujah-moment...

Jag har ju inte varit med såpass mycket under vintersäsongen så jag kunde inte riktigt veta om jag var med i startuppställningen, men tjoflöjt att jag var! Jag startade som jag brukar på anfallet, tillsammans med en spelare som är mindre roligt att spela bredvid. Fattar inte hur alla kan tycka han är bra. Det enda han kan är att tjura och tappa bollen efter idiotiska dribblingsförsök i felaktiga situationer. Jag tänkte precis sudda ut dessa få meningar jag skrev om honom, men jag låter det stå kvar. Jag har rätt att tycka som jag tycker...

Matchen började riktigt bra med fint passningsspel. Min egna prestation tyckte jag var över förväntan med smarta passningar i dolda luckor och ett engagemang som tydde på en nytändning. Då, lite in på första halvlek, kommer resultatet. Jag blir serverad en boll som bara blir till att skopa in i bakom målvakten, och låta bollen för första gången i matchen smeka målburens nät. 1-0.

Dock fick inte flytet bestå i så många minuter, då efter min andra glidtackling skapar ett irritations-moment i knäet. Vad har hänt? Känner bara hur det stramar åt mer och mer, tills jag inte kan räta ut det längre. Jag joggar av planen med krampor precis ovanför knäskålen, och sätter mig tillrätta på avbytarbänken. Jag tar av mig understället som skymmer mitt bara knä. Det var nog rätt bra att jag gick av planen, då jag ser ett knä som är stor som en handboll. Och då överdriver jag inte mina vänner. Det blev till att snabbt linda det hårt som bara fasiken nerifrån och upp för att hindra blodet att attackera det skadade området, och på med is för att dämpa smärtan. Mina förväntningar på matchen gick då i kras, för jag trodde verkligen att jag skulle spela ut mitt fulla register idag. Får bli till nästa match...

Nu sitter jag här vid min dator, efter att ha ätit och blivit omhändertagen av min underbara älskling Tittie. Hon har skött om mig som en gammal och livlös man på ett äldreboende. Därför är det ju väldigt frestande att dra på sin imitation att prata som en snuskig gammal gubbe, men då drar bara Tittie mig i näsan... Älskar dej! (Säger jag med en tiara runt huvudet och med en oskyldig min)

Theodor har sovit en rätt lång stund nu med känns det som. Det blev liksom min uppgift nu när jag var soff-liggande att mata honom och somna om med honom. Kan det bli härligare än så? Att höra hans små, trygga andetag och att se hans ögon titta på allt som finns i rummet. Om ni nu skulle få för er att fråga mig hur det känns att vara pappa, då blir mitt svar att det enda sättet för mig att ärligt besvara den frågan är att be er att skaffa ett eget barn. Endast då kan ni få veta hur det känns. Den kärleken kan inte beskrivas med ord, man måste känna det. Eller hur Tittie? Älsker er...