Mitt liv som pappa

I morse när jag vaknade så dunkade huvudvärken i takt med sekundvisaren på sovrumsklockan. Jag tänkte "usch, inte en arbetsdag till!". Att gå upp kl 05.15 på morgonen och samtidigt vara en småbarnsförälder är ingen lyckad kombination. Dock är det ju T som arbetsdagarna sköter Theodor på nätterna, men man vaknar ju ändå. Inte helt och hållet, utan lite sådär halv-hjärtat. Man vet att det är Theodor som skriker, att det är T som häver sig upp ur sängen, att det är jag som ger ifrån mig ett gäsp och till sist Theodor som kräker. Men man är i ett sånt sinnestillstånd då man inte kan röra en fena. Det är nog samma som när jag går in till T när jag ska pussa hennes på kinden då jag ska till jobbet. Hon säger att hon märker det, men är fortfarande i ett sovande tillstånd.

Hur som helst så kom ju min lilla kropp igång den med, och rätt som det var så var jag på jobbet och arbetade. Kan inte säga att det är ett inspirerande arbete just nu, då man går och funderar på hur det kommer bli i framtiden. Ska jag få en fast anställning här, eller får jag snart ett nytt arbete någon annanstans? Kanske blir jag en astfaltsläggare för kommunen? Kanske rent av en personlig tränare på något litet gym? Eller varför inte en frimärkes-slickare hos Posten? I vilket fall som helst så går det bra med vad som helst, bara det blir ett fast jobb. Ni undrar kanske varför? Jo, att skapa en trygghet för min familj. T är mammaledig, och att sätta Theodor i arbete är för det första olagligt och sen kan det bli mindre praktiskt med alla vilo-pauser...

(Gud vad jag tjabbar på! Var inte rädda för att säga ifrån om jag blir för långdragen hihi...) Sedan på eftermiddagen så kom höjdpunkten på hela dagen. Jag skulle bjuda på tårta på jobbet, och Theodor och T skulle komma och hälsa på. Ni vet, visa upp den lille för alla arbetskompisar är ju ett måste. Jag tror det var uppskattat, då de flesta ville hålla... i alla fall tjejerna på kontoret. Gladast var nog den alltid glada Linda. Men lite nervös var hon allt!

Sedan kl 16.00, så bar det iväg till BVC igen för en kontroll. Det var bara tre dagar sen Theo var där, men ändå så har han gått upp nästan 180 g. På tre dagar! Det är rätt mycket det! I och för sig så låter det kanske inte så jätte mycket, men tänk er en liten prick på 50 cm så är en ökning på 180 g rätt bra. Vår lilla kille, som snart inte kommer vara så liten längre. Känns som om tiden bara flyger iväg, och att man inte har någon kontroll. Snart är han en trotsig tonåring, som kommer tjata om både det ena och det andra... vår lilla pojk...

Nu ligger han i sin säng och sover. Klockan har precis slagit tio på kvällen, och alldeles strax så går även jag och knyter mig. Förhoppningsvis T med, för det är så mysigt att lyssna på mina två kärastes andetag som sakta försvinner in i sömn. Älskar er båda väldigt mycket...