Tröttheten börjar ta ut sin rätt...
Några dagar utan sömn, får en att tänka på saker som man annars inte brukar tänka på. Jag menar inget speciellt, utan rent allmäna saker. En annan sak jag har börjat tänka mycket på är att nu är tiden inne att man får växa upp.. bli vuxen. Att nu finns det inte längre något som är viktigare än min pojk. Han är prioritet nummero 1, och så kommer det för alltid vara. Vissa blir nog lite rädda för det faktumet att man själv inte går i första hand längre, utan att det är en annan invidid som man lever för. Men jag välkomnar det, och kysser den på pannan. Jag älskar det. För så är det nu, jag lever för Theodor och T och inte för mig själv. Vem i världen skulle jag kunna gå i döden för? Jo, Theodor och T. Det är precis som T:s rumskamrat på BB sa under hennes vistelse då hon matade sin bebis:
- Så, nu blev han mätt. Bara han blir mätt, så mår man bra. Det kvittar om man själv har ätit!
Nu är klockan 23.27, och jag börjar återigen bli trött. Funderar på att gå och lägga mig, för att sedan vakna och ta hand om min Theo. Jag lägger ut här lite bilder från ett besök på tredje dagen på BB. Det är tre av mina närmsta vänner, som har kommit för att hälsa Theo välkommen till världen.
